.
Ja men så måste det vara:
Att vara moloken i samband med efterklok är väl något som de flesta har varit med om – nej, moloken var inte det rätta ordet, att vara riktigt, riktigt ledsen passar bättre. Känna att man gjort fel och det enda som faktist skulle få en på bättre humör är att få saken ogjord. ”Men nu får du ta och ge dig” hör jag någon säga och för tillfället kanske jag håller med men när det väl kommer till krita så sitter jag ändå här, framför datorn mitt i natten. Skriver på något som jag inte tänker igenom det minsta samtidigt som jag gråter i omgångar (saker som förmodligen inte skulle intressera en enda kotte där ute). Jag har nog för det mesta gått omkring med tanken att det mesta löser sig. Att tänka så är själviskt och dumt för den dagen det skiter sig så kommer du sitta där med hål i fickan och tappa det som stod dig som närmst. För faktum är att när du väl tappat det som står dig som närmast så gråter du dig till sömns om nätterna och önskar att du hade sytt igen det där jävla hålet. Det kan börja med en liten skråma – ett litet misstag – som sedan blir större och större tills man får igenom hela handen, och då är det försent att ångra sig. Då faller man som en hjälplös skalbagge som hamnat på rygg och ber till gud om att få en till chans.
Jag vet inte vad jag ska säga för jag har gjort det förut och när verkligheten går bakom dig och biter dig i arslet så garvar man inte längre. Att ha beslutsångest är bland det värsta som finns och ”hur man än gör så ångrar man sig” – Det är faktist så, en sån enkel sak som att välja om man ska ha chips och dipp eller glass som kvällens snacks kan leda till en grov fördröjning inne i mataffären – är inget vanligt för mig. Jag vill få ut det mesta av livet och på det här viset kommer jag ingen vart.
Egentligen skulle jag bara vilja stå på mig själv och göra som jag själv vill men jag antar att jag är en av många ytliga svenskar som köper en billig etta någonstans ute i förorten men sedan tar lån för att köpa en finare bil. En i mängden helt enkelt.
Förmodligen så lyssnar jag mer på folk än på mig själv. Men jag vill inte var den jävla toffeln som inte kan sätta ner foten och verkligen tänka efter själv. Jag vet inte, jag kanske ville bevisa något för mig själv eller för de andra, jag kanske hade för stora förhoppningar och istället för att få ett positivt resultat så blir stämningen inombords väldigt dyster (för att inte tala om stämningen mellan oss). Jag känner att jag kanske går miste om något och försöker leva upp till något som jag inte är – inte för att jag har stor press på mig utan för att jag sätter stora krav på mig själv, jag vill vara han som alla talar om fast vägen dit är inte formad för mina fötter utan för någon annan.
Jag mår faktist rätt dåligt ibland av olika skäl – även fast jag inte visar det. Jag känner mig jävligt elak och det känns som jag är på väg att bli den personen som ingen trodde att jag kunde vara för några år sedan. Att ligga uppe sent om nätterna och tänka ut hur resultatet hade speglat sig i livet om jag valt en annan väg är inget ovanligt. Förmodligen är jag för rädd för att göra om samma misstag och skriva samma historia om, och om igen med tanke på att jag inte kan bestämma mig.
Ja, så är det nog. Jag är för rädd.
Ett gott skratt.
"Jag tycker att spelen nu för tiden är för våldsamma. Barn har börjat med spel som Call of duty och black ops. Jag tycker man ska höja åldern till 30 år eller ta bort det våldsamma spelen. Alla borde sluta spela och göra sin läxor eller gå och jobba"
With me poetry has not been a purpose, but a passion.
Kära framtida Andreas.
Kära Andreas. När du nu läser detta fem år in i framtiden vill jag att du blickar tillbaka och förhoppningsvis så breder sig ett grin ut över ditt ansiktet. Om du nu mot förmodan skulle strida mot dina normer som du byggde upp för dig själv under ditt tidiga vuxenliv så kan du sluta läsa nu, sluta läs för du har svikit mig.
Efter ett år med relativt mycket resande så har jag fått smak för det. Jag har sett Österrikes höga berg med min gode vän Pontus. Åkt till nattklubbarnas ö Ibiza med en drös minst sagt odugliga ungdomar. Och, du har även åkt till grisarnas stad på ön Cypern med dina föredetta klasskamrater - tyvärr kunde en av dem inte följa med på grund av sjukhusbesök dagen innan planet lyfte.
Med dessa minnen i behåll så har jag byggt upp ett intresse för världen. Ett intresse som jag helst skulle vilja leva upp till hundra procent! Men det krävs uppofringar. Jag hör tjat om att man ska plugga efter gymnasiet för att komma in i yrkeslivet så fort som möjligt - förmodligen är det extra viktigt som journalist, speciellt om du ska frilansa. Men om man inte vill plugga direkt efter de tolv åren man redan har suttit vid skolbänken, vad händer om man istället väljer att hitta ett jobb och jobbar ihop pengar för att kunna se världen? Jag vet inte, det kanske bara är jag som vill ut och resa och skapa mig den historia som jag senare kommer berätta för mina barn, och mina barnbarn.
Min far, har en historia som han är väldigt stolt över. Det är lite som en religion för honom och han berättar gärna den när han tagit en öl och vi sitter hela familjen samlad på söndagarna (då min bror kommer på besök, han har nämligen tagit steget att flytta hemifrån). När han sedan berättar historien om när han åkte jorden runt när han gick i lumpen så lyser hans ansikte upp och om han nu hade hår uppe på hjässan. Hur han tattuerade sig i texas och köpte vapen från Asien så blir jag lite stressad. Han sitter och skryter om sin ungdom och hur roligt han hade det. Jag vill också vara i hans sits när jag är femtio pluss.
Nu sitter jag bredvid och funderar. "Ska man börja plugga och skaffa sig en utbildning för att sedan skapa sig det klassiska svensonliv som är ens största fasa här i livet. Eller ska man öppna sina armar och fånga in världen när man är ung". Jag vet ärligt talat inte, jag tänker ur en författares tankar och jag vet att om man ska bli en författare som är omtyckt måste man kunna beskriva det mesta, man måste ha anmälbildning. Hur ska man kunna få inspiration om man inte har sett världen? Kolla på andra filmer och läsa andras böcker gör bara att man kopierar och inte skapar sin egna stil.
Nej! Jag har bestämt mig, jag ska uppleva Asiens kultur, gå på New Yorks gator och sova under bar himmel, full som fan med mina bästa vänner innan mitt ”seriösa” liv börjar.
En tankeställare.
Jag kommer ihåg det som om det var igår. Jag jobbade på ett företag inne I Stockholm som förvaltade fonder åt privatpersoner som inte tyckte att de hade varken tid eller ork att hålla på med sånt “tjafs”. Min käre chef, en mycket trevlig ung kille frågade mig och min kompis en gång vad vi ville jobba som när vi ska ut I arbetslivet. Först frågade han kompisen som ryckte lite på axlarna och sade att han inte hade den blekaste. Min chef frågade sedan mig, jag svarade att jag ville bli lärare – vilket jag ville bli då, nu är det mer åt journalisthållet. Och han sa: “men du tjänar inga pengar som lärare”. Jag blev lite tagen av vad han sa men kontrade snabbt med: “Så länge jag gör något som är roligt så är det pengar nog”. Av någon anledning så blev han väldigt förvånad. Min chef, som faktist inte var långt över tjugo men var redan relativt högt uppsat I ett av sveriges snabbast växande tjänst för att förvalta folks fonder och pension. Nu när det kommer till kritan så lider han nog av en lätt grad arbetsnarkomani.
Jag satte mig vid min dator och började fundera: kan det verkligen vara så att vissa verkligen bryr sig mer om pengar än om sin arbetsmiljö. Jag menar, om du nu sitter med världens tråkigaste jobb men tjänar bra med pengar är det verkligen värt att ge upp de åtta timmar som du ska vara på jobbet.
Jag minns vad min kära svägerska sa när jag frågade henne varför hon la ner så mycket pengar på en så fin säng. Hon svarade: “en trejdedel av din dag sover du, en tredjedel är du på jobbet och en tredjedel så har du fritid.” Har man då ett tråkigt jobb som man inte trivs med så försvinner lika mycket bort av ens dygn som om man hade en dålig säng eller bröt foten på fotbollsträningen så att man inte kan springa som den fria kon man vill på det gröna gräset och sparka boll – om det nu är så man helst spenderar sin fritid. Jag vet inte, ni kanske hellre jobbar med något tråkigt för att kunna beställa in en extra runda på krogen eller köra en lite finare bil, sån är dock inte jag. Just saying.
Brainstormar med Atmosphere i högtalarna.
Shutter Island.
Boken speglar sig väldigt mycket i filmen. Som de flesta förmodligen har hört förut så ska, även jag erkänna att det inte går att jämföra boken med filmen. Boken ger så mycket mer, att få följa Teddy (Leonardo DiCaprio) i boken är en helt annan sak än filmen. Man får en mycket djupare beskrivning på hans problem och hans relation till de andra karaktärer i berättelsen.
Jag tyckte den var rolig att läsa för mycket är direkt tagen ur boken, som scenen när han för första gången kommer in på fängelseområdet och ser en skallig gammal dam stirra på honom. Direkt när jag läste det fick jag upp bilden från filmen, vilket egentligen inte är något positivt.
Jag har en dröm.
Jag läste om en kille för någon dag sedan som hade skrivit en bok, han Dagens nyheter hade citerat artikeln med "Nu får det räcka med deckare". Artikeln handlade om Håkan Nesser och hans nyskrivna bok som inte riktigt följde ramarna för Sveriges intresse gällande böcker. Jag kan hålla med om att - efter jag läst artikeln - att deckare är den genren som tar störst plats i Sveriges hem idag. Jag ska inte påstå att jag har läst speciellt mycket böcker eller kan mycket om vad som är känt idag men ofta får jag det intrycket av att deckare är i överflöd idag, min mor står också i skuld till de fördomarna.
Den slutsats jag kunde dra från artikeln är att lite, jag ska inte säga nytänkande, men böcker som är ur sin tid kan löna sig väldigt mycket. Jag kollade mycket på Starcraft matcher förut (för er som inte vet vad det är så är det ett online strategispel) men tröttnade efter ett tag för att just banorna som var populärast blev väldigt uttjatande, men så fort det kom nya kartor så blev det helt plötligt intressant igen, det spelar ingen roll vad man håller på med, variation brukar underlätta det mesta.
Jag blev inte minst sagt glad när jag läste artikeln då jag skriver en novell som, hör och häpna, ej är en deckare. Novellen är en epilog till ett tidigare verk som man inte kan relatera till i novellen, jag känner att jag faktist har kommit på en rätt unik historia, som förmodligen inte kommer bli något fantaskist mästerverk, men hur mycket ska man förvänta sig av sin första skrivna novell?
Jag känner att jag kom litte ur ämne. Jag började skriva detta inlägg just för att skriva ner mina drömmar. Jag kommer plugga till lärare i svenska och engelska för att sedan försöka bli en fristående journalist och krönikör. Eftersom mitt mål är att bli en journalist och jag har inte betygen för att gå journalistik på högskola så får jag arbeta mig upp på annat sätt. Till slut är det slutgiltiga målet att bli en författre, Håkan Nesser läste jag även att han var lärare också, vilket ger mig mer hopp om mina framtida förhoppningar.
Innan jag ballar ur helt och bara skriver ner meningslös dynga så ska jag runda av och tacka för mig, det är ännu en jobbdag imorgon och jag hoppas jag ska kunna skriva ner minna tankar oftare i framtiden.
Pojken som överlevde förintelsen
De flesta tror sig veta hur hemska förhållande de som var med om förintelsen hade det, inklusive mig innan jag läste boken av Thomas Buergenthal. Hans gripande historia om hur han tillsamans med sin familj försökte fly undan tyskarnas planer för att sedan hamna i de koncentrationsläger som i dag är känt som Auschwitz. De barbariska handlingar som Thomas och de resterande fångar i lägren blev utsatta för går inte att förklara med ord, de behövs en hel bok för att ens komma få en liten inblick hur det egentligen var, och det har Thomas Buergenthal lyckats med.
Boken är skriven på det sätt så att man verkligen förstår hans lidande och hur han beskriver senare i boken hur han ej brydde sig om sitt liv längre, han orkade inte fortsätta kämpa utan hade hellre valt ödet att lägga sig ner och dö. Han överlevde inte Auschwitz bara för att han hade tur, hans mod och hans intellekt räddade honom många gånger från att få samma öde som många av hans bröder i lägren.
En bok som är väldigt lik "Pojken som överlevde förintelsen" vad gäller koncept är "En lång väg hem" - skriven av Ishmael Beah - som är en bok lika läsvärd som Thomas Buergenthal´s gripande historia. Den handlar om en barnsoldats historia i Afrika och hur han lyckats - trots sina traumatiska samt även hemska minnen - skapa sig en fratmtid och övervinna de "fångeskap" han en gång var fastkedjad i.
Om du tycks kunna sätta dig in i hur det faktist var under andra världskriget och även hur hemskt det är att ta barnsoldater ungdom ifrån dem så tycker jag att du ska tänka igen, de två bökerna är inte bara underhållande att läsa, de är även lärorika och jag tror att de flesta kan lära sig något utav bökerna och hur långt vi människor kan gå för att få vår vilja igenom, jag har lärt mig mycket utav de här böckerna och de är självbiografier med en enorm styrka, läs dem och lär dig att vi i Sverige, vi har det bättre än vad många tror.
